I en vecka har jag hållt igen. Bitit ihop och försökt att hålla humöret i schack.
Livet i en stjärnfamilj är inte alltid lätt...
Tjat, sura miner, ifrågasättande, påpekar allt man gör, utmanande, ej lyssna, jag vet bäst, vi har sommarlov...
Vi bodde tätt in på i samma rum i en hel vecka.
Detta knäckte mig...
Ingen berättar någonsin att något kan vara dåligt, jobbigt. Allt ska vara så fint på ytan men jag är ärlig och säger att jag bröt ihop totalt igår.
Funderade om jag orkar detta.
Tårarna kunde inte sluta rinna igår när jag lade mig.
Fick stöttning och kramar av Patrik men det var ett hårt slag i magen som vägrade släppa.
Agnes kom över till vår säng i rätt ögonblick, det var bara att titta på henne och smeka hennes hår så visste jag att jag skulle orka.
Idag bränner tårarna på andra sidan ögonlocken fortfarande, jag är känslig, vill bara vara hemma.
Patrik förstår mig fullt ut och det känns skönt.
Orkar inte åka eller vara någon annanstans än just här just nu.
För att förtydliga...
Vi hade en väldigt bra semester också.
När alla var på bra humör så hade vi det självklart det bra.
Jag ser såklart min del i det hela också. Att jag tjatar på tjejerna om mycket saker också. Där har jag att jobba på absolut.
Alla åldrar har en ljuspunkt. Gäller bara att se den emellanåt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar