Begravning...

Det var begravning i fredags...

Dagen började med en jobbig nervös känsla i magen.

Något stod inte rätt till...man visste vad man hade att vänta sig.

Vi hade laddat upp med 5 paket med näsdukar...för man vet ju aldrig med mig.

Flod eller bara tårar...vad skulle det bli?

Vi möttes utanför och fortfarande samma känsla i magen.

Jag trodde tårarna skulle börja rinna direkt vi gick in, men vi tog av oss ytterkläderna och jag var hyffsat lugn. Ända tills vi kom fram till bänkraden då kom de första tårarna...

Det var som en känsla kom över mig att han faktiskt inte finns längre.

Våran Lasse.

Jag försökte inte att titta på kortet som stod vid kistan...för att inte bryta ihop totalt??Det var för jobbigt antar jag.

Jag vet att jag emellanåt kikade ut genom kyrkfönstret på alla flingor som seglade ned mot marken. Det var en lugnande känsla.

Vart fanns Lasse nu???

Kände en hand i min. Det var min syster som tog min hand och jag kramade handen hårt.

Var en härlig känsla som jag fick i kroppen att mitt i allt så kände jag en sån oerhörd kärlek. Inte bara från syster, men runt i hela kyrkan. Alla vi som saknade, som älskade Lasse...alla var tillsammans.

Var en otroligt fin begravning.

En av de första låtarna var Kärleken förde oss samman (tror jag att det var) och den spelades på saxofon.
Jag satt där och tårarna rann och jag försökte aktivt att inte tänka på texten. Vet att den är otroligt fin och för jobbig att tänka på i det ögonblicket.

2 låten med saxofon var My Way med Frank Sinatra...kändes som att Lasse skulle kunnat valt den, även om jag inte visste vad han lyssnade på.

Vet att jag tittade på mormor några gånger och kände en del av smärtan...hon har förlorat sin livskamrat. Även om han var sjuk på slutet så har hon ändå förlorat honom som hon haft i mer än halva sitt liv...usch vilken känsla.

Den jobbigaste delen för mig var så klart när man ska gå och säga hejdå...

Bad min syster hålla mig i handen när vi skulle gå fram...mest för att jag skulle ha något stöd eftersom mamma gick före med mormor.

Glömde genast det när jag klev ur min bänkrad...

Pappa var en av dom som gick fram först av oss...märkte att han tyckte det var jobbigt och jag gick snabbt fram...Tycker faktiskt om att min pappa kan fälla en tår!

Pappa och Lasse...de hade ett speciellt band på nåt sätt.

"jag mötte lassi" haha så brukar pappa säga förrut eller så kunde han säga. Hej Lassi.

Pappa har alltid smeknamn på alla, vilket är rätt roligt.

Tillbaka till när jag skulle lägga rosen på kistan...

Tittade närmare på kortet på Lasse och mindes hur han såg ut innan han blev sjuk. På något sätt hade man glömt bort det. Kommer inte ihåg när han inte var smal och emlig ...

Tittade på kortet och smekte/kände på kistan och någon tår rann för kinderna, men kändes skönt och bara stå där.

Malin kom och höll om mig och jag lade ned rosen på kistan.
Jag fick fram ett knaggligt...Hej då Lasse och då var det kört.

Vände mig om till syrran och kramade henne och det var floden som kom =), men samlade mig hyffsat snabbt.

Jag hade velat vara ensam i kyrkan...stå där...sitta på huk och bara gråta och sakna.

Nästan som ett litet barn...men går ju inte.

Sen var det klart och det var skönt.

När jag gick från min bänkrad...vände jag mig om och tittade en sista gång och tänkte...

Ha det bra nu Lasse.

Sen var det en jultallrik på Torsångs Café och det var perfekt.

Såg ett bekant ansikte och jag trodde det var någon avlägsen släkting till oss...men mamma sa att det var en som jobbade på posten i Ornäs när vi var små =) det var lite kul tyckte jag att man verkligen lagt märke till henne. Kom ihåg henne som alltid leende och glad.

Väl när telegrammen skulle läsas upp så gjorde pappa det motvilligt.

Han klarade nästan hela. Jag vart tagen av att pappa faktiskt gjorde det. Han tyckte det var väldigt jobbigt och rösten sprack, men han gjorde det som ingen annan kunde.

Stor eloge till pappa!

Pappa är den som kan prata inför folk och har inte några problem med det heller, men när det kommer till bröllop eller begravning eller något känsligt så är han lika mjukis som oss andra =)

Som sagt stor eloge till dig!

Jobbig dag men nu är det över och nu får man sakna Lasse och se till alla minnen vi har...